Tandläkarbesöket!

Lycklig och nöjd med min arbetsdag steg jag in genom dörren där hemmavid. Jag plockade upp reklambunten från dörrmattan och ögnade igenom skräpet. Så fastnade pupillen vid ett litet diskret kort. Hjärtat började bulta. Kallsvetten började strila. Inte bara i pannan. Hela kroppen blev som en fuktig kallsvamp. Hallmattan mörknade långsamt av den droppande fukten. Reklamens glittriga papper blev snabbt sladdrigt och drypande. Gång på gång läste jag det ohyggliga budskapet: "Dax igen! Tid har reserverats för överenskommen kontroll hos tandläkare NN onsdag den xx/x". Tungan for som en iller längs tänderna. Det ilade i varenda tand. Hål överallt. Stora som bombkratrar. Karies överallt. Dålig andedräkt. Varigt och blödande tandkött. Inflammationer runt, under och i varenda tand. I hela kroppen förresten.
Vilket datum var det? Har jag fått någon respit eller tänker han sätta borren i mig direkt? Kommer att kosta en smärre förmögenhet. Villaköpet får vänta några år. Går det att ordna banklån? Avbetalningsplan? Har jag några pengar på kontot? Har jag något liv?
Som ni märker blir jag en aning bekymrad när Herr Tandläkaren skickar sitt inbjudningskort. Jag har forskat i historien för att söka svaret på frågan "Varför".

Folktandvården i Vilhelmina i slutet på 50-talet. En ung gosse stiger med sin ömma moder förväntansfullt in i det eterluktande väntrummet. Bakom en stängd dörr hörs skrämmande ljud. Vinande, gnisslande, skrapande och stönande. Långsamt formas en värkande klump i magtrakten. Så småningom öppnas dörren och en blek herre raglar ut med en näsduk tryckt mot de såriga läpparna. Gossen och hans moder förs in i tortyrkammaren. I rummets centrum står en präktig stol framför en helvetesmaskin. I hörnet står en liten kvinna och sköljer blodet från några förkromade mejslar. En bastant danska som hade bannlysts i resten av världens tandläkarmottagningar trycker ned gossen i stolen och väser i hans öra samtidigt som hon viftar med ett trubbigt metallföremål: Sitt still, håll käften och gapa ungjävel annars får du skita ut tänderna i morrn!
Gossen sket byxan full och vägrade därefter kategoriskt att gå till tandläkaren. Den ömma modern bad, hotade och mutade gossen men endast kraftigt våld kunde tvinga denne att taga plats i den helvetiska läderstolen hos mördardanskan.
Farsan drog ut varenda tand i underkäken och kom hem med blodet droppande från hakan. En vecka senare drog han ut allt ur överkäken och kom hem med blodet rinnande i strida strömmar ur munnen. Han kved av smärtan och levde på Magnecyl och renat i en vecka. Varenda handduk i huset var blodfläckig. Ibland tryckte han ansiktet i en kudde och skrek av smärta. Intill satt gossen och tänkte: "Mördardanskan! Man måste sitta still och vara tyst annars går det som för pappa."
Syrran slog av en framtand och kom hem med berättelser om sprutor, borrar, tänger, mejslar, grovt övervåld och outhärdlig smärta. Öroninflammation och benbrott är trams i jämförelse med mördardanskan. Jag fick för mig att det var hon som hade knipsat av syrrans framtand med en av sina blanka djävulstänger.
Minnen... minnen!
Vi har alla giltiga skäl till den rädsla vi bär på om det så är ormar, kossor eller tandläkare. Tro inget annat.
Numera ligger man hos tandläkaren. Totalt utlämnad. In med sugen i munnen. "Mja, det ser inte bra ut det här." (Och så ekot: "här här här") Tandläkaren smackar bekymrat, eller är det lyckligt? Han ser mig djupt i gapet. "Ojojoj, här finns det jobb. (jobb, jobb, jobb) Den här plomben ser inte bra ut (ut, ut, ut)." Han knackar med nåt verktyg på en av tänderna så att gnistorna yr. "Det här måste bytas. Annars måste vi nog rotfylla nästa gång." Jag försöker svara något i stil med: "Är det så illa?" men hör mig säga:"Äschija?" Tandläkaren ser förvånad ut: "Ja. Just det. Numera arbetar jag enbart med porslinsplomber. Vi börjar arbeta nästa gång. Du får en tid av Syster."
När jag lämnar mottagningen hör jag tandläkaren säga till Syster: -Underlig snubbe. När jag sa att han måste byta en plomb så svarade han "Persilja"! Du kan förresten beställa den där resan nu.
Det är förödmjukande att tvingas föra ett samtal med en näve i munnen.
Sedan får jag gå flera veckor och veta att han kommer att köra stora borren djupt ner i käkbenet på mig. Sömnproblem. Dåligt humör. Ont i magen. Kommer bedövningen att verka eller kommer det att värka? Vid ett tillfälle var det bara tungan som blev bedövad. Men som den blev bedövad! Just den dagen ringde dessutom telefonen som besatt och jag svarade: "AÅ E Ä UÄ" varpå den uppringande försiktigt lade på luren.
Det spelar ingen roll att jag lyckats få tag i en förstående tandläkare med tandläkarskräck. När han drar upp munskyddet ser jag mördardanskan framför mig och klipper till så att plomberna yr. Han har det inte för lätt han heller.

Hur går man vidare med en sån här historia och hur avslutar man den på ett klatschigt sätt. Inte vet jag. Det är ett ständigt återkommande trauma. Enda trösten är att det återkommer varje år och traditioner är värda att bevara. Se bara hur t.ex. judar försvarar omskärningen av spädbarn med att det är en viktig kulturell tradition. Denna kränkning av individens rätt att bestämma över sin egen kropp är till och med mer förödmjukande än att snacka med en näve i munnen hos tandläkaren. Jag kan åtminstone försvara mig om det skulle behövas.