Äntligen baddax

Jag har tidigare försökt berätta historien om när jag skulle lära diverse släktingar och annat löst folk hur man för sig i det våta elementet men fastnat på grund av en traumatisk jakt efter lämpliga badkläder. (Se: Badbyxinköpet, 2001-03-04) Nåväl, nu måste historien berättas hur smärtsamt det än kan vara när sanningar kommer i dagen.
Till saken och historien hör det faktum att jag som är uppvuxen i Vilhelmina tillhör den minoritet av svenskarna som har upplevt hur fysikens lagar upphävs och vattnet håller en temperatur långt under noll och det i juli månad.
När jag som frimodig sexåring gick i simskolan satt vi, en huttrande grupp snoriga ungar med lovikkavantar och toppluvor, i snålblåsten på stranden i den frostvita sanden och ägnade oss åt torrsim i tre veckor medan simläraren, som varit på kurs i Jönköping, berättade hur det kändes att vara i vattnet. Efter första veckan tröttnade en av ungarna och ville trots varningarna uppleva vatten i verkligheten och stack i ett obevakat ögonblick ner foten i böljan. Efter fyra sekunder drog han skrikande upp den igen och började grina när naglarna ramlade av. Tio minuter senare, när foten hade tinat, forsade blodet från tårna. Därefter förbjöds vi allihop att gå närmare vattnet än fem meter. Kommunstyrelsen insåg att en radikal lösning måste till om någon enda unge skulle lära sig simma så man köpte in några hundra kilo konsistensfett att smörja in oss i. Därefter band man ett rep om midjan på oss och slängde i oss från bryggan en och en. Vi sprattlade i vattnet så gott vi kunde och när krampen slog till halade man in oss i repen samtidigt som man skrek: "Titta! Nu simmar han!" Därefter blev vi alla godkända och fick ett simborgarmärke faststucket i bröstmuskeln och så blev vi hemskickade med kläderna i ett bylte på ryggen och ett diplom i handen. Morsan blev ju glad när hon skrapade av sin blåfrusna ungstackare för hon hade fett så det räckte till att smörja familjens alla kängor i ett par vintrar framåt.
Samma år som jag flyttade från Vilhelmina byggde man badhus med 25-metersbassäng. Det är tacken det!
Men nu var vi alltså på väg mot Saxnäsgården där det enligt sägnen skulle finnas en bassäng utan drivis där vi skulle kunna njuta av ett bad inomhus och dessutom kunna duscha och basta och trivas i största allmänhet. Jag kände instinktivt att jag skulle ha en hel del att lära ut till det övriga sällskapet, som oss emellan är ena riktiga badkrukor.
På slingriga vintervägar täckta av blåis kom vi så småningom fram och parkerade de isknapriga bilarna på parkeringen utanför Saxnäsgården och stapplade med knarrande leder in och betalde biljetterna till badet. Den läsare som tagit del av historien om badbyxinköpet kan förstå följande. Jag kände mig en aning osäker på passformen på de byxor jag medförde så jag smet in på toaletten uppe i entren för att kontrollera så att de verkligen passade för att i annat fall kunna hyra ett par innan jag gick ner till badavdelningen. Jag trängde in mig i toalettrummet och fick av mig jackan, tröjan, skorna, överdragsbyxorna, byxorna, långkallingarna, kortkallingarna och kunde till slut prova badbyxorna och tänk... dom passade! Nu blev det nödvändigt att ta av badbyxorna, på med kortkallingarna, långkallingarna, byxorna, överdragsbyxorna, tröjan och jackan. Jag kände mig en aning matt men vid gott mod när jag trängde mig ut för att leta mig till omklädningsrummet för att ta av mig jackan, tröjan... ja, ni vet.
Jag hade aldrig varit där förr och det övriga sällskapet, svikarna, hade redan försvunnit så jag fick börja leta mig fram och ned i huset och hittade till slut ett omklädningsrum där jag tog av mig jackan, tröjan... ja, just det, hela skiten. Naken släntrade jag in i duschavdelningen och tog en lång skön dusch och bestämde mig för att kolla temperaturen i bastun.Glasögonen som omedelbart immade igen när jag steg in i den fuktiga värmen gjorde mig totalblind men jag kunde ändå notera att bastun var i det närmaste fullsatt för i samma ögonblick som jag gjorde min entre ropade alla unisont: "Försvinn!" och "Ut härifrån!" med löjligt ljusa röster.
"Kastratsångare?" var min första tanke men sedan slog intelligensen till och jag insåg mitt misstag: Damernas! Helvete, jag måste ut härifrån innan jag blir våldtagen. Så jag vände på en 50-öring och rusade in i omklädningsrummet och fick på mig kortkallingarna, långkallingarna... ja, ni kan historien. Genomsvettig rusade jag ut och in i det andra omklädningsrummet och började om, av med jackan...etc. men jag skippade bastun.
Försiktigt letade jag mig ut till bassängen - en lagom stor grop i golvet fylld med pissljummet klorvatten - där släktingarna guppade omkring med förnöjda leenden. Jag tog sats och tänkte dyka i men halkade på kaklet och slog näsan blodig i golvet innan jag likt en valross långsamt, halvt medvetslös, gled eller liksom rann ner i vattnet. Mina söner hade sett händelsen och höll mitt huvud ovan vattenytan tills jag återfick sansen och kunde klara mig själv.
Simmande omkring med svullen näsa tvingades jag motvilligt medge, även om jag inte sa det högt, att det var ganska skönt i vattnet.
Svågern, som är en rolig jävel, upptäckte några spännande reglage. Jag tror för övrigt att han hade varit och rekat innan. När han dragit i några spakar och vridit på några rattar började vatten spola in i bassängen från munstycken längs bassängkanten. "Massage!" ropade de andra och tryckte ryggarna mot bassängkanterna hållande sig i lämpligt placerade handtag. "Massage!" ropade jag och försökte hålla handtagen där jag guppade men det var ett sånt jävla tryck vid just mitt munstycke så jag fladdrade omkring som en fallen vattenskidåkare vilken fastnat i linan efter båten. Konstiga ljud nådde mig från diverse håll genom vattenbruset. Ett ögonblick tyckte jag att det lät som skratt men det är väl ändå inte möjligt.
Bastugänget kom in just som jag kände hur något svirrade till i trakten av mina höfter. Ögonblicket efter tappade jag taget och forsade iväg över bassängen men under vattnet om jag förstår hur jag menar. Jag svalde halva bassängen innan jag så småningom flöt upp, tämligen vilsen, tämligen förvirrad och tämligen blind eftersom glasögonen låg kvar någonstans på bassängbottnen. Med klorvatten och blod rinnande ur näsan klättrade jag upp ur vattnet och ropade till mina före detta vänner att de skulle leta efter glasögonen.
"Snuskgubben!" skrek bastugänget och först då insåg jag att svirrandet jag tidigare känt var badbyxorna som spolades iväg.
Jag rusade mot omklädningsrummet där jag förtvivlat gömde mig under en klädhög där en belåtet flinande son så småningom hittade mig.
Mina före detta vänner skrattade under hela middagen och fortsatte sedan skratta de sex milen till Matsdal. Och det var ju roligt.