Barndomsminnet

Det berättades vid brasan om skrömt, gastar, skogsfrun och älvorna på ängen. Det talades med låga röster om oknytt under sängen, om trollpackor och häxor. Skuggorna i rummet blev mörkare och mörkare ju längre historierna led. Det talades om bottenlösa myrar, ändlösa stigar och skrevor och grottor fyllda med allehanda otyg. Det berättades om vrenskande hästar, självdöda kalvar, galna kor och ylande hundar. Det viskades om självspillingar och huvudlösa irrande i mörkret sökande ro och saknade kroppsdelar. Vi lyssnade och sög i oss. Skräckslagna lyssnade vi och sög i oss. Det muttrades om borttappade kroppar på kyrkogården, om öppnade kistor, om gravar som står tomma.

Blyg, försagd och endast sex försökte jag berätta om det märkliga strandfyndet. Det konstiga bakom stenarna. Man lyssnade. Såg på varandra. Log. Styrsla din fantasi barn, sade man. Dags att sova, sade man. Hopp i säng med er ungar!

Men någon hade lyssnat. Någon hade känt igen och förstått. Någon hade smugit ut i natten. Någon hade i mörkret trevat sig ner till stranden. Någon hade samlat ihop vad som fanns att samla och fört det bort. För ingen att finna.

Men någon spanade på någon och såg skuggan i dörröppningen. Någon kände stigen och låg i mörkret bak stenarna och såg när någon lyste sig fram och småningom fann de blekta benen efter den som längesedan grovs ned och sedan sakta arbetade sig uppåt mot ljuset och luften. Någon följde någon upp mot skogen och såg i mörkret mörksens gärning när någon välte undan stenar för att dölja resterna av någon.

Någon teg och tiger än men tar då och då en promenad och lägger en bukett på platsen där någon en gång dolde något, dolde någon.