Vår!

Så är den åter här den tid de svaga kalla vår. De nyss så älskade snöhögarna ligger sotsvarta och tynande, ensamma och övergivna i den bleka, blyga vårsolens tvekande men alltmer självsäkra strålar. Däruppe stoltserade en gång "Herreman på täppan" och vrålade ut sin seger med tumvantarna sträckta mot skyn medan de besegrade kramade stenhårda isbollar att förära den förhatlige segraren med. Hämndens timme skulle komma. Hårt och skoningslöst slog de till och "Herreman" kastade sig ner i skydd med näsblodet sprutande över snön och täckjackans framsida.

Ett annat vårtecken är att man har fått igång värmen i pendeltågen. Det är likadant varje år. Så fort temperaturen stiger över noll blir elementen stekheta och passagerarna ångkokas i sin egen svett stående och sittande mellan glödande element och värmefläktar. Vi flämtar och fläktar oss med Metro så att virus och baciller, bakterier och mögelsporer yr i luften omkring oss. Vi hostar, nyser och snörvlar medan svett och snor blandas på överläppar och nästippar. I den härliga vår... uti vårsolens glans!

Skönt att positiva människor finns i denna världen. Om de inte fanns skulle jag duka under i. Snart är det påsk. Denna helg till minne av tortyr och avrättning men också till minne av uppståndelse och evigt liv. På den tredje dagen... Då ska det käkas ägg och lamm och godis och drickas spriiiit och påskkärringarna ska smyga runt i huset med sina fula trynen och tigga godis. Trick or treat. Och på tisdag står jag där lika långnäst som alltid och undrar var helgen tog vägen. Och blev det så kul som jag hade hoppats... egentligen?

Fråga: Vad har jag gjort för fel när min fru kommer ut från köket och skäller på mig? Svar: Du har gjort kedjan för lång!

Det tyckte jag var roligt ända tills jag tänkte: Tänk om det inte är ett skämt! Sov du lilla videung än så är det vinter... åtminstone i själen…