Skridskokungen

Jag har under en tid dragits och slagits med en efterhängsen nedgång i humör, lust och ork. Enär jag är en intelligent person med dåligt omdöme har jag inte vett att söka hjälp i dylika situationer utan bra karl reder sig själv... ensam är stark... en riktig karl gråter inte... det som inte dödar stärker... osv.

Aktivera dig karl, tänkte jag klokt som en bäver och påminde mig om hur jag sett folk glida fram på spegelblanka isar under blå himmel och värmande sol. Solbrända, starka och lyckligt stomatolleende. Stärkt redan av tanken på hur jag skulle glida över isarna rusade jag ner till sportaffären och stod där sedan likt Papphammar medan expediten lyfte på mig både det ena och det andra. Likt en julgran stapplade jag sedan hem och förberedde mig. Ställde in vad det nu heter som man sätter fast skon på skridskon med. Dvs att jag såg till att skon satt fast i den apparat som satt fast på skridskon.

Så inföll den stora dagen. Jag tog ryggsäck, packad enligt konstens alla regler med ombyte i plastpåsar så att jag skulle flyta om isen inte höll. Jag satte på mig pjäxorna. Hängde isdubbarna runt halsen. Kvällen innan hade jag plikttroget övat mig att få loss dom. Jag tog ispiken i min stadiga skugshuggarnäve och gick. Jodå, jag hade skridskorna med mig också.

Så stod jag där vid sjön en timme senare och blickade ut över de snötäckta vidderna. Ett tjugotal glada motionärer, både skidåkare och skridskoåkare, gled graciöst omkring långt därute. Femtio meter bort satt ett gemytligt litet gäng med termosar och mackor och gonade sig i solskenet. För första gången kände jag ett litet stick av osäkerhet. Jag lossade de blänkande skridskorna från ryggsäcken och lät dem falla till isen. Efter lite krånglande och halkande fick jag på mig dom och stod där stolt och fylld av oberättigad tillförsikt. Jag tog ett kraftfullt första skär och för min inre blick såg jag mig glida ut på isen graciöst som en albatross seglande på uppåtvindarna. I själva verket for skridskorna åt ett håll. Ispiken for åt ett andra håll. Själv befann jag mig någonstans mitt i mellan. Det jag åstadkom kan kallas mycket men troligen inte graciöst. Is är hårt. Jättehårt. Det som räddade mig från rullstol var troligen det respektingivande lager av fläsk som jag under en tioårsperiod med minutiös noggrannhet ägnat mig åt att bygga upp.

När jag försiktigt satte mig upp och försökte peta bort den snö som satt mellan ögon och glasögon hörde jag det glada gänget. Det ville jag inte. En gosse i fem-sex årsåldern gled käckt in och ut ur mitt synfält. Jag satt, något förvirrad, på min stora bak och såg mig omkring och då fick jag se att jag hade glömt ta bort de där små löjliga plastbitarna som satt på skridskorna i akt och mening att skydda skenorna från grus och dylikt. Skamset och diskret skyndade jag mig att rycka bort dom.

Förutom att glömma skydden hade jag även underlåtit att knyta kängorna ordentligt så nästa försök blev inte just så lyckosamt som man kunde önska. Utan stadga men dock stående lyckades jag frakta min lekamen, gående snarare än glidande, till en brygga där jag kunde sätta mig och dra åt skosnörena ordentligt.

Nu började det likna nåt. Fäste i isen och skor som satt ordentligt. Däremot avsaknad av balans och styrsel. Skridskorna for i stort sett åt det håll jag ville och för det mesta for även jag åt ungefär samma håll. Men jag fick ingen ordning på skären och allt som oftast tvingades jag använde ispiken som stav för att överhuvudtaget komma framåt.

Efter några hundra meter hade jag så ont i fötterna att jag ville skrika på hjälp men först ville jag komma ur "det glada gängets" synfält. Jag tog mig runt en udde där jag snabbt tog av mig skridskorna och vandrade iland. Väl i land mötte jag min äldste son, som har en husvagn i närheten. Vi gick dit där han förplägade mig med nybryggt te och färskt bröd. Tack gode Gud att han finns.

Det enda sorgliga med dagen var att de få jag kallar vänner inte var med utan jag fick genomlida det hela ensam. Det är tur det.