Skidkonungen

Äntligen semester. Sol. Fjäll. Motljus. Gnistrande snö. Vackra folket i liften. Nivea på kinden. Själbevarelsedrift - nja. Det var jag, snudd på världsmästare i utförsåkningens ädla konst, två av sönerna samt brorsan, skidlärare av guds nåde. Vi stod där nedanför Kittelfjälls betongpistade backar och skådade hurusom människor i färgglada pulkaoveraller mer eller mindre okontrollerat studsade och rasade uppifrån toppstugan och ner mot hotellbyggnaden.

Härligt, ropade alla till varandra med skräckdarriga knarrande röster när de mot alla odds klarat sig ner med intakta lårbenshalsar. Mjölksyran rann nerför fjällsluttningen. Skidskolebacken, Granbacken och Nationella, de tre pistade nerfarterna var tämligen fulla av kroppar medan de 13 offpist-nerfarterna inte var så tätt belagda. En välkänd doft låg över nejden men det tog ett tag innan jag kände igen den. Testosteron.

Brorsan, skidlärarn ni vet, gick mot bilen för att hämta sina 30-kilos skräddarsprutade pjäxor och förvandlades i samma ögonblick till Bambi. I en okontrollerad röra av virvlande armar och ben plaskade han omkull och stukade foten. Jag fick mjölksyra i hela kroppen bara av att andas. Grabbarna, de dödsföraktande, rusade mot boden för att hyra grejer och jag följde motvilligt efter. Bambi fick klara sig så gott han kunde.

Sen stog jag där, med immiga glasögon i skidboden med öppen plånbok medan hundralapparna fladdrade som mjäll i luften. Grabbarna var redan på väg ut igen, i rymdkängor, bärande avlånga tefat som kallades snowboards. Jag iakttog dom medan butikspersonalen plockade sedlar ur plånkan och jag tänkte: "Jag låtsas att jag glömt ta med pengar till skidor åt mig.".

Bambi anslöt till sällskapet och frågade med ett snett leende om jag ville låna hans grejer men jag lät honom generöst behålla dom. "Åk du som tycker det är kul. Jag är ju lite förkyld och ska ta det lugnt har läkarn sagt." Svarade jag generöst och log diaboliskt mot honom. Han åkte iväg efter grabbarna mot liften och jag kunde äntligen smita iväg till hotellbaren. Väl där förstod jag varför backen verkade tom. Så inihelvete mycke folk har jag inte ens sett i tunnelbanan klockan halvåtta på morgonen. Panik. Här får jag inte plats.

Jag gick tillbaka till skidboden och hyrde utrustning till mig själv. "Ska du verkligen ge dig ut i backen" sa tjejen bakom disken. "Olle, törs vi hyra ut till den där?" ropade tjejen så det ekade och alla kunder fnissade med skräckblandad förtjusning. "Ta ett specialavtal bara." ropade Olle tillbaka. "Jag vet var du bor!" ropade jag och hötte med tumvanten. Jag knäppte åt pjäxorna och en så urdjävulsk smärta har jag tidigare bara upplevt hos tandläkaren. Utanför skidboden tog jag på mig skidorna och förflyttade mig hasande mot liften. Väl framme iakttog jag hur de andra gjorde för att inte göra bort mig redan här. Sedan bar det iväg uppåt. Lodrätt uppåt. Herregud vad högt upp det bar.

Här känner jag att det är nödvändigt att ta en liten paus i berättelsen för att i stället inleda ett litet resonemang om tingens ordning. När jag var barn var det mesta stort. Morsan och farsan var jättestora. Trappstegen jättehöga. Kokosbollarna var enorma. Skidbackarna var små och platta. Livet var evigt. När jag nu vuxit upp har jag kunnat konstatera att allt blivit tvärtom. Morsan och farsan når mig till axeln. Jag kan ta tre trappsteg i taget. Jag får plats med två kokosbollar i munnen utan att de behöver trängas. Men helvete vad skidbackarna har blivit höga och branta. Och när man står där uppe och tittar ner känns det som om man står vid livets slut. Och det blåser på toppen.

Egentligen borde jag bespara er resten av historien. Jag har ju ändå betalat Hansson 500 spänn för att han ska hålla käft om hur jag skrek i dödsångest när han på slingriga omvägar skjutsade mig nerför backen på skotern. Han dök upp som en räddande ängel när jag förvirrat mig ut i djupsnön och inte hittade vare sig fram eller tillbaka och hade förberett mig för att gå i bivack på fjället.

Jag utvecklade därefter taktiken att se ut som om jag just kommit ner och stod och pustade ut lutande mot stavarna med mössan i nacken. Jag flyttade på mig då och då så att folk inte skulle upptäcka att jag inte lämnade tryggheten vid Skidboden. Ibland höll jag mig undan på baksidan av Skidboden en stund och stänkte upp lite snö på kläderna så att det skulle se bra ut när jag gled ut och ställde mig bland folk igen. Varje gång grabbarna kom ner undrade jag förhoppningsfullt om dom frös eller var trötta men fick nekande svar och undrade förtvivlat vart den bortklemade videogenerationen tagit vägen.

När Bambi dök upp hade jag redan lämnat tillbaka skidutrustningen så han och jag gick och fikade i baren som nu bara var fylld till 130%. Här slutar den berättelse som aldrig borde ha berättats och framförallt aldrig borde läsas ity att läsaren kan få ett något felaktigt intryck av berättaren som är en ytterligt kapabel skidåkare men i lånta fjädrar fungerar inte ens han.

Nästa berättelse kommer att handla om när jag skulle köpa badbyxor!

Ha det gott i backarna och kör försiktigt. Tänk på att Bambi kan finnas framför er.