Missförstånd

Bussar kan vara ett gissel, eller om det är missförstånd som kan vara ett gissel. Inte vet jag. Jag missförstår det mesta. Det brukar ordna sig ändå. Men det är inte bara jag som missförstår saker och ting. Ibland tror jag att samhället bygger på missförstånd.
Han stod där. Artigt väntande i regnet vid busshållplatsen. De var flera som stod där. Busskuren var full så han fick stå utanför. Han skulle till jobbet. Idag igen. Inte för att han hade lust. Det var plikten som kallade. Regnet plaskade kallt mot flinten men han härdade ut. Det är så man gör. Man härdar ut.
Bussen kom till slut. Äntligen, tänkte mannen. Pinan är över. Äntligen. Samma tanke slog alla de som stod under tak i busskuren som därför nästan omedelbart tömdes. Mannen, den artige, fann sig i att hamna i utkanten av den flock som trängdes mot bussens framdörr. Nålsögat. Långsamt fylldes bussen. Mannen såg sig av någon anledning om. Måhända rädd för ett knivhugg i ryggen. Genom de regnprickiga glasen i glasögonen såg han henne. Hon kom springande. Vinkande. Med barnvagn. Inte så att hon vinkade med barnvagnen. Tro inte det. Hon sköt barnvagnen framför sig med en hand. Det var med den andra handen hon vinkade. Ganska frenetiskt. Mannen vände sig bort från bussens framdörr. Artig. En hjälte i vardagen. Tänkte att hon kan behöva hjälp med barnvagnen. Jag kan hjälpa henne, tänkte mannen. Jag blir inte särskilt mycket våtare än jag redan är. Han gick bakåt längs bussen mot dess bakdörrar.
Kvinnan kom springande emot honom. Lugn, min vän, tänkte mannen. Du hinner med. Du får hjälp med vagnen också. Du är snart framme. Du behöver inte springa så fort.
Kvinnan och mannen möttes. Kvinnan fortsatte springa. Hon sprang förbi mannen. Han vände sig förvånat om. Vad är det som sker? tänkte han. Kvinnan fortsatte springa. Bussens dörrar stängdes.
Nej, ropade den artige mannen övergivet när bussen körde iväg. Längre fram sprang kvinnan vidare med sin barnvagn. Barnet i vagnen skrattade. Mannen sprang några förtvivlade steg efter sin bortflyende buss. Kanske var det av ilska, kanske av sorg. Utan att tänka sig för slängde den artige mannen sin portfölj i riktning mot bussens smutsiga akterdel. Kraften i kastet var inte överdrivet stor. Portföljen singlade som ett höstlöv genom luften och när den slog i asfalten hördes det övergivna kraset från termosen.
Mannen stod ensam kvar. Ansiktet vått av regnet. Eller om det var tårar.