Somliga får all njutning!

Så kom där ett mail från Barbro, den varma Kvinnan i det Gula Huset.

Ja, jag har frågat om lov och jag fick tillstånd att publicera detta mästerstycke i att färga mig osannolikt grön!"

Så här skrev Barbro:

"På onsdagen var jag nästan i valet och kvalet. Ingen i familjen kunde gå med mig, du hade talat om att du inte kunde, och till Ulla-Jane har jag inte ens telefonnumret. Att gå ensam kändes nästan lite "skämmigt". Dessutom var min mammiga lillasyster inte särskilt trakterad av tanken att jag skulle ta mig hem ensam mitt i natten. Det senare löste sig genom att Carl lovade hämta mig. Men när började det egentligen? Jag slog fast att 19.30 förmodligen var den tid, när Thorstein själv behövde vara där, men att föreställningen näppeligen skulle börja före 20.00. Jag insåg också att jag skulle ångra mer att jag fegt stannade hemma än att jag åkte ensam, hur töntig och bortkommen jag än kände mig. Så 18.22 stod jag och väntade på bussen i Täby Kyrkby. Resan gick bra, men när jag kom till Östermalmstorg och skulle titta på kartan låg det ett tomt glasögonfodral i väskan (inte första gången). Jag irrade omkring ett tag och letade efter läsglasögon i kvällsöppna affärer. Förgäves. Det löste sig emellertid - jag hittade en tavla med en större karta. Ca 19.40 rundade jag hörnet vid Nalen. Utanför Stacken var det kö, man släpptes inte in förrän 20.00, oavsett om man hade biljett eller ej. Men det var tur att jag var tidig, lokalen var verkligen liten, det är väl tveksamt om jag alls fått biljett om jag kommit senare och inte redan haft det, någon sittplats hade jag definitivt inte fått.

Jag undvek att sätta mig hos de trevliga unga män jag talat med i kön (kunde varit skämmigt för dem :) ) och slog mig i stället ner hos ett äldre par. Inte var det någon restaurang inte! Och jag som inte ätit. Men jag köpte mig en Ramlösa i baren och när jag kom tillbaka satt det även ett medelålders par från Sigtuna vid bordet. Frun var jättetrevlig, vi pratade ända till klockan 21.00, då föreställningen, som man kunde förvänta sig, började.

Först ut var Thorstein. "Vinden är vresig, kölden sträng", började han mycket försiktigt, men redan i andra versen hade han hittat sig själv och publiken, och det hela blev en enda lång njutning med en mysande Thorstein, som själv presenterade det tretton nummer långa och mycket omväxlande programmet.

En liten konstnär
Looping the loop
Kärleken har flyttat ut
Vår tids arbetarsång
Gässen flytta
Minnet
Lasse ledig
Helgdagskväll i timmerkojan
Jag oroar mig inte
För mina tänkta vänner
Om du är likgiltig för det
Julvisa i Finnmarken
Om du nånsin kommer fram till Samarkand

Håll i dig! Nu kommer det bästa!

Efter fullbordat program med följande varma applåder, gick Thorstein snabbt genom lokalen till en dörr i motsatta änden. Jag tänkte inte länge - jag reste mig och följde efter!

Han verkade uppriktigt glad att se mig, och vi pratade nog i närmare en halvtimme.
om rampfeber "hela dagen förstörd för den här lilla stunden"
om att skivan är klar "det känns tomt"
om vädret "jag har så svårt för vintern"
om hälsan "ont i halsen"
om dig, om hur GRÖN du skulle bli. Hihi.
om Stacken "här är trevligt"
om Per Persson "han är rolig"
och om mycket mer.

Eva Bysing dök upp, lika blond och söt som på 70-talet. "Hej, Thorstein, det var längesen!" När hon gick klappade hon mig på armen. Jag tror hon trodde, att jag och Thorstein hörde ihop! :) Trots att Th rekommenderat mig att lyssna på Per förstod jag att det inte precis var min musik (inte min generation?), så efter två sånger och en Ramlösa gick jag och ringde till Carl, sedan hörde jag lite snack (det var han faktiskt bättre på) och ett par låtar till, innan jag gick till Nalens entré där jag strax blev upplockad av svågern. Vilken service! Och mat fick jag, när vi kom hem.

Att jag är smått förälskad i Thorstein, har du nog förstått, men nu har jag också drabbats av en annan förälskelse - i Calle 2 år, världens sötaste, gladaste, underbaraste unge. Han har redan ett dussintal barnvisor på sin repertoar, och sjunger dem absolut tonrent. Vad månde bliva? Det var svårt för moster Barbro att slita sig på Arlanda i lördags morse. Men det måste ju gå, och lite kul var det väl att komma hem också."

-----

Jamen, alltså! Har man inte rätt att bli spyfärdig, eller åtminstone svimfärdig, av avundsjuka?

Vilket program! Vilka sånger! Först Thorstein och därefter Calle! Thorstein som sysslat med professionellt sjungande i sisådär 40 år och dras med denna prestationsångest (som leder till rampfebern? Må den försvinna och må du sjunga för evigt!) och Calle som oförfärat sjunger i ren glädje!

Jag är avundsjuk (men inte missunsam) över Barbros fantastiska kväll och jag är nästan säker på att Thorstein är avundsjuk (men inte missunsam) över Calles obrutna självförtroende och sångarglädje!