Folkhemmet

En gång i tiden var jag ung, åtminstone trodde jag att jag var det. Jag var ett barn i alla fall. På den tiden. På stenåldern. I Vilhelmina. Då fanns ett postkontor i varenda liten byhåla. Kyrka. Och en Sparbank. Pensionärshem, Ålderdomshem, Sjukstuga, Scoutrörelse. Vi hade Lillskolan, Storskolan och Realskolan. Vi hade Barnhem! Och Skolhem. På sommaren fanns det barnkoloni. Längst upp på Storgatan, nästan ända uppe vid kyrkan, fanns ett dagis, även om det inte kallades så.

Det bästa av allt var att i framtiden skulle allt bli bättre!

Ålderdomshemmet på Volgsjöstrand (ett bostadsområde i norra delen av samhället) var en del av min lekplats. Jag tror inte att de gamla mådde dåligt av att några skitiga, skrattande ungar sprang i korridorerna och smög in i deras rum under kurragömmalekarna. Det var bara i undantagsfall som något av biträdena skickade ut oss.

Man borde ha fattat att inget kunde bli bättre! Inte bättre än blodpudding och ärvda, slitna och för stora, lappade byxor.

Hur det var med busstrafiken kommer jag inte så noga ihåg. Men bussen tog oss längre in i fjällvärlden. Dikanäs, Kittelfjäll. Den tog oss även ner mot kusten till Umeå. Storstaden! Det fanns "Gula Faran" och "Röda Faran". "Gula Faran" det var postbussen det. Posten hade diligenstrafik som täckte hela min uppväxt. Ville man till Stockholm tog man tåget. Morgontåget eller kvällståget. Det fanns väl ingen som krävde mer. När jag blev sjuk i scharlakansfeber fick jag åka taxi från Vilhelmina till Umeå och blev inlagd på lasarettet. Det var stort! Inte fan hade morsan råd att hälsa på mig. Jag kommer ihåg att jag inte lämnade sängen på hela första dygnet. Sedan blev jag tvungen, av naturliga skäl! Jag ville ju inte pissa i byxorna. Numer blir man inte sjuk i scharlakansfeber, tror jag i alla fall.

På den tiden hörde i alla fall inte jag någon klaga på att sjukvården inte gick med vinst. Vinsten låg i att de vårdade, vare sig det var åldringar, barn eller andra, mådde så bra som möjligt och i förekommande fall till och med blev friska!

Jag hörde inte någon klaga på att postkontoret inte gick med vinst. Tanken hade varit löjlig.Vinsten låg ju i att vi hade tillgång till post och bank och att brevbäraren delade ut de brev vi skickade och fick.

Samma med tågen. Vinsten låg i att järnvägen faktiskt fanns. Det var samhällets vinst! Vår vinst! Det var monopolens tid! Jag behövde inte köpa biljett hos tre olika bolag för att resa mellan Vilhelmina och Stockholm. Det räckte med att gå in på järnvägsstationen och säga:"Stockholm."

Det var i sanning Folkhemmets tid.

Folkhemmet som mina föräldrar var med och byggde.

Folkhemmet som har raserats av okunnighet, girighet och förakt för den lilla människan. Folkhemmet som har raserats av tron att vinst bara kan räknas hem i kronor och ören. Folkhemmet som har raserats av tron att den egna plånboken är viktigare än den gemensamma.

Jag saknar Folkhemmet.