Gammal!

Jag vaknade tjuge över åtta idag. Efter den obligatoriska morgontoaletten satte jag mig vid datorn eftersom jag visste att något skulle hända om jag gjorde så.
Efter separationen från Uffe har jag fått tid att tänka över livet. Dess glädjeämnen och sorger. Uffe rusar på i ekorrhjulet och har inte insett att tiden går i samma takt som han oavsett den takt han håller. Det är oron för hans och i än högre min hälsa som pockar och vill fram, ut och ned på pränt. Uffe rusar på, jagar sekunder, gör flera saker samtidigt. Aldrig färre bollar än tre i luften. Gärna fem trots att han vet att minst en kommer att falla platt till marken. Uffe tror faktiskt att man kan spara tid! För snart tie år sedan fyllde vi fyrtio (Jag ville skriva förti, men konvenansen förbjöd mig!) och då flimrade tanken till och vi funderade ett tag över livets förgänglighet. Fadern var drygt åtti när han dog medan modern rycktes bort, mitt i steget, inte sexti fyllda. Uppenbarligen kan livet ta slut lite när som helst men statistiskt borde det väl fortsätta tuffa på till någonstans mellan sjutti och åtti. Vi hade alltså, då för tie år sen, kanske halva livet kvar. Vi har nu betat av åtminstone tjufem procent av den tiden och frågan om vad de resterande sjuttifem procenten ska användas till börjar kännas angelägen.

Uffe rusar på, jagar sekunder, gör flera saker samtidigt. Han tycks tro att om han gör flera saker samtidigt så blir det mer tid över!

Är det inte här någonstans i livet jag borde använda lite av den svinnande tiden till att stanna av, luta mig tillbaka, studera hur tidsströmmen, tidsfloden oemotståndligt för mig mot havet där det inte längre spelar någon roll om jag har pengar på banken eller inte.
Jag har varit droppen som långsamt formades och släppte taget. Jag har varit en kvillrande rännil längs fjällsidan. Jag har porlat som en liten bäck genom skogen. Jag har brusat och dånat i forsar. Just nu glider jag långsamt, bred och mäktig och jag hör mina kamrater viska, ibland med darrande röster, om havet därframme. Ingen av oss vet vad som väntar där. Vi vet bara att det aldrig kommer att bli som förr när vi väl kommer dit. De flesta av oss är upptagna av att glida framåt och visa varandra hur mäktiga och betydelsefulla vi är. Vi har inte tid att se mot stränderna som omger oss. Vi ser inte skogarna, ängarna. Vi ser inte himlen ovanför. Vi ser inte stenarna vi glider över. Vi ser inte alla de som omger oss och framförallt ser vi inte oss själva. Vi känner inte dofterna, smakerna...

Det är hög tid att sluta vara så jävla duktig, Uffe. Det är hög tid att börja älska dig själv som du älskar andra. Det är hög tid att göra det du vill göra. Jag vet att du vill sluta livet med orden: "Åh vad livet är underbart!" men om du fortsätter så här kommer du istället att muttra något i stil med: "Om jag bara hade...." och det om något vore tragiskt.