Begonia och Cox Orange

I dag har jag ägnat mig åt jordbruket! Våren är här och hör sen! Jordbruk och jordbruk förresten. Jag har planterat om några krukblomster för att se om det kan få liv i dom igen.

När jag så står där med matjord under naglarna på mina gröna fingrar så känner jag hur lik en liten blomma jag ändå är. Så beroende av omgivningens göranden och låtanden. Hur beroende jag är av glada tillrop och uppmuntran. Varje "bra" eller "snyggt" är som en näve matjord, en droppe växtnäring, en skvätt vatten.

Jag kände också, när jag stod där och petade, hur avspänd jag blev. Värken i axlarna släppte. Oron försvann. Och plötsligt förstod jag dessa människor som går och petar och påtar på sin lilla kolonilott eller på den täppa de lånar av banken. Ett litet uns av avund spred sig men jag sköt undan den känslan och njöt i stället av stunden. Om jag verkligen vill så finns det ju inget som hindrar mig från att skaffa en liten plätt att kalla min så jag har ingen anledning att känna avund.

Om min oro försvinner av att gräva lite i en kruka så kan man fundera över varför inte samhället ser till att vi alla kan påta i jorden när vi vill och kan. Nog kan man tänka sig att andra upplever detsamma. Vad skulle hända om ett skinhead och en svartskalle tillsammans vårdar ett äppelträd? Naivt att tro på möjligheten, inte sant?

Malvina Reynolds skrev för länge sedan:

If you love me, if you love, love, love me.
Plant a rose for me.
And if you think you'll love me for a long, long time
Plant an appletree.

Och tänk, när jag kollar i Focus så kan jag till min förvåning (nån biolog blir jag aldrig) läsa: "äpple (apel; Malus domestica) medelstort träd inom familjen rosväxter."

Skaffar jag mig någon gång en egen täppa så kommer jag att plantera ett äppelträd, Malus domestica 8), till er som orkat läsa ända hit. Ni är värda en saftig tugga... ett helt äppelträd förresten.