Badbyxinköpet
Jag har tidigare berättat om hur jag insett att jag måste ändra min livsföring för att må bättre. (Se: Skridskokungen, 2001-02-05!) Det känns en aning märkligt att ta ett sådant uttryck i sin mun i detta sammanhang. Kan en blekfet, snusande, lat, ensamstående, fd ungdom på 49 år utan livserfarenhet, rötter och sammanhangsförstånd må annat än bra?
Nåja, nog om detta!
Aktivera dig har jag sagt till mig själv. Försök röra dig åt ett annat håll än mot kylskåpet åtminstone någon gång i veckan! Jag har alltså ägnat mig åt att åka långfärdsskridskor. Jag har försökt mig på utförsåkning och bergsklättring. Och nu var tanken att jag tillsammans med tjocka (!) släkten skulle lägga några längder bakom mig i bassängen. Att jag gick med på det beror till viss del på att sönerna till slut så att säga börjat tvivla på min kapacitet i det våta elementet och börjat hånskratta åt mig när jag berättar om hur jag simmat över diverse kanaler utan ens en följebåt. Kanske hade jag någon gång överdrivit lite grand men i stort sett är alla mina berättelser sanna och jag framhäver sällan min förträfflighet då god uppfostran förbjuder skryt och överdrifter.
Jag hade lovat att under sportlovet, då jag tillsammans med sönerna tog chansen att våldgästa en av mina generösa systrar och hennes man i deras sportstuga i Matsdal, skulle jag lära alla ett och annat litet trick i simmandets och dykandets ädla konst. Min äldre broder var även han därfinnandes vilket skulle visa sig vara ganska bra även om han i normala fall är obehagligt, för att inte säga makabert lat.
Till den stuga vi befann oss i är icke draget vatten utan detta måste hämtas ur en bäck sisådär 50 meter in i skogen. Här talar vi Matsdal alltså. 150 centimeter snö under fötterna och 25 minusgrader i solen. Om vi snålade riktigt ordentlig klarade vi oss på 80 liter vatten per dygn, vilket innebär 8 tiolitershinkar att ösa ur bäcken med en skopa och sedan bäras genom skogen. Det är inga större problem att få tiden att gå om jag uttrycker mig milt.
Svågern fick för sig att 150 centimeter snö på stugtaket var 140 centimeter för mycket och jag kunde ju inte annat än instämma. Vi beslöt att taket måste skottas varvid svågern och brorsan strax gjorde sig redo för uppdraget. Själv tyckte jag att man inte skulle vara fler än två personer på det lilla taket så jag ägnade mina krafter åt att förmå sönerna att hämta vatten så att min älskade syster äntligen skulle komma igång med disken. Då och då var jag dessutom tvungen att gå ut i kylan och be herrarna på taket vara försiktiga däruppe och inte kasta snö på gångvägar och altan eftersom de ju då skulle bli tvungna att skotta även dessa. I stort sett var jag ganska nöjd med arbetsfördelningen även om jag tyckte att jag fick bära ett allt för stort ansvar. Dessutom tyckte jag nog att sönerna var lite småaktiga som inte vill hämta några extra hinkar vatten åt mig som syrran då hade kunnat värma så att jag hade kunnat ta en varm men försiktig dusch medan det ändå var lugnt i stugan.
Simningen ja! Det var ju den jag skulle berätta om. Det höll inte på att bli någon simning överhuvudtaget. När jag hade packat därhemma hade jag lagt fram allt nödvändigt och på något sätt hade väl badbyxorna inte varit mitt största fokus så de låg kvar någonstans i Södertälje och som de flesta vet är det en bit mellan Matsdal och Södertälje och för de som inte vet så är det sisådär 102 mil och 6 kilometer. Något längre än ett stenkast och risk för inställd simning alltså.
Som tur var skulle svågern flyga till Luleå och då passade vi på att följa med till Vilhelmina och vinka av honom och sedan slinka in på Sportringen där och köpa ett par sköna badbyxor. Jag fastnade småningom för ett elegant par av märket Speedo Beach och när systern noterade storleken (XXL) hånskrattade hon och sade gement att om jag behövde större så borde jag kontakta bröderna Bronett.
Åter i Matsdal stängde jag in mig i mitt lilla rum i akt och mening att prova byxorna. Att säga att de var snäva är inte rätt. Jag insåg att de 249 spänn de hade kostat inte motsvarade den mängd tyg som åtgått vid tillverkningen. Någon måste dessutom ha blandat ihop storleksetiketterna. Byxorna fastnade på något sätt när jag skulle dra upp dom över den kroppsdel jag vanligen sitter på. Det var stopp! Jag drog in magen allt vad jag kunde trots att jag förstod att problemet inte nått dit än. På den andra sidan av kroppen än den jag sitter på sitter något som jag inte gärna sitter på och när jag försökte få in denna ömtåliga tingest i byorna och samtidigt försökte få dom över den kroppsdel jag sitter på fastnade tummarna innanför resåren så hårt att jag sedan stoltserade med två blånaglar. Samtidigt öppnades dörren till rummet och syrran tittade in. "Försvinn!" skrek jag förtvivlat varvid både sönerna och brorsan var tvungna att komma rusande för att se vad som stod på. "Du ser ut som en hantel, farsan." sa en av de väluppfostrade piltarna. Det var nog ungefär då byxorna sprack.
Det var en glad och uppsluppen stämning resten av den dagen. Det övriga sällskapet skrattade varje gång de såg åt mitt håll.
Dagen därpå gick jag in på Hamrebys i Dikanäs för att se om dom hade några badbyxor för vuxna människor. Jag gick runt i den välfyllda butiken och letade. "Den som söker skolen finna" tänkte jag men icke. Till slut blev det nödvändigt att vända sig till expediten och påpeka att deras badbyxurval tycktes mig tämligen begränsat. "I hänna bruck vi bad på sommarn å int i febrari." blev det dumdryga svaret men den hjälpsamma kvinnan försvann så småningom upp på vinden och återkom betydligt senare med himlande ögon och en kartong innehållande resterna efter rean av förra sommarens badkollektion. För 85 spänn fick jag ett par badshorts av diskutabel kvalitet men som verkade tillräckligt omfångsrika för att omsluta mina höfter.
Därmed var dagen räddad och jag såg fram emot att åka till Saxnäs och Saxnäsgården där jag i den diminutiva rekreationsbassängen äntligen kunde sträcka ut i det varma vattnet och likt en delfin nojsa i vågorna men det kanske får bli en annan historia trots allt.
